BLÖDARSJUKA

Denna vecka uppmärksammar vi sjukdomar och besvär kopplade till mens. Idag tar vi upp blödarsjuka.

928655_477400692401896_426038898_n

Det har räknats ut att ungefär 200 000 svenska medborgare lider av långvariga och rikliga mensblödningar. Riklig mens kan vara ett tecken på riktigt allvarliga sjukdomar. Ändå söker sorgligt få vård (för det ”ska” ju vara jobbigt att ha mens), och hos vården är okunskapen stor. Förbundet blödarsjuka i Sverige har räknat ut att ungefär 50 000 livmodersbärare i Sverige har någon typ av blödarsjuka, men bara ett tusental av dem har hittills fått diagnos.

Blödarsjuka är ett samlingsnamn på ett antal kroniska sjukdomar som kännetecknas av att blodet har svårt att koagulera sig. De flesta formerna av blödarsjuka är ärftliga, men sjukdomen kan också uppkomma genom genförändringar. Von Willebrands sjukdom och Trombocytfuntionsdefekt; och Idiopatisk Trombocytopen Purpura (ITP) är de formerna som oftast drabbar livmodersbärare. Bland de vanligaste symptomen är slemhinneblödningar som ofta visar sig vid typ tandlossning och näsblod, men också, såklart, med långvariga och rikliga menstruationer; vilket ofta leder till järnbrist och/eller anemi. Utöver detta lider många av blödningar i muskler och leder, blödningar från mag- och tarmkanaler och de får mycket lätt blåmärken.

Om du misstänker att du kan ha någon sorts blödarsjuka så kan du kontakta din vårdcentral, som i sin tur skriver en remiss till närmaste koagulationscentrum eller hematologmottagning. Tyvärr har många blödarsjuka livmodersbärare har haft problem i kontakt med vården. Okunskapen är stor och många tror fortfarande att bara folk med snopp kan vara blödarsjuka. Förbundet blödarsjuka i Sverige  (cisnormativa uttryck förekommer på sidan) har ett nätverk som arbetar med att stötta och stärka situationen för blödarsjuka livmodersbärare, som kallas ”Kvinnokommittén”. Från deras bok ”Kvinna och blödarsjuk” kommer detta stycke menshistoria:

När Anna var 8 år upptäcktes att hon hade Von Willebrands. Redan som liten hade hon allvarliga problem, hon blödde mycket näsblod, kräktes blod, fick lätt blåmärken och hade ont i lederna. När hon fick sin första mens var hon 12 år. Hon tyckte att hennes jämnåriga kompisar var så sjåpiga när de klagade på sin mens som varade i fyra dagar. Hennes pågick ofta i 14 dagar i sträck. Ett par år senare började hon med p-piller och fick mens bara var tredje månad.

– Det var visserligen skönt att slippa blödningarna men ju äldre jag blev desto sämre mådde jag av att ta pillren. När en kvällstidning en gång hade en lista på alla de biverkningar man kunde få, kunde jag bocka av alla. Då mådde jag inte så bra.

Ambivalensen till pillren har gjort att hon periodvis helt har hållit upp med dem. Men till priset av att hon kan få spontanblödningar och ibland väldigt rikliga sådana.

– Jag förde anteckningar och kunde efter en tid konstatera att jag haft blödningar 256 av årets 365 dagar.

Det finns andra mediciner att ta, men de gav inte så god effekt på henne. Så nu försöker hon klara sig utan, men har akutmedicin i beredskap om någon värre olycka skulle hända.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s